Till navigation Till innehåll (s)

Berättelser om våld 

På den här sidan har vi samlat berättelser från personer som blivit utsatta för våld. Berättelserna är verklighetsbaserade.

Jan-Olof, 72

Jan-Olof vill flytta till ett äldreboende. Han vill flytta så att Kerstin ska slippa tycka att han är jobbig. Men också för att han vill leva de sista åren i sitt liv i lugn och ro. 

Kerstin har varit svartsjuk ända sedan de träffades. De gånger de umgicks med Jan-Olofs vänner betedde sig Kerstin otrevligt. Långsamt försvann vännerna, en efter en. Jan-Olof och Kerstin fick aldrig några barn, kanske var det därför hon blev så elak och tvär. När Jan-Olof gick i pension blev allt värre. Kerstins glåpord blev grövre och hon verkade äcklas av honom. Han fick inte äta samtidigt som Kerstin. Hon åt först och sedan fick han äta efter. Maten hade då ofta blivit kall. Kerstin blev äcklad när han åt, sa hon. Ett par år efter pensionen drabbades han av en stroke. Rörelseförmågan blev nedsatt och han blev mer beroende av Kerstins vård. Då blev det ännu värre. Kerstin var hårdhänt och slet i honom när det inte gick tillräckligt fort. ”Du kommer bli min död” brukade hon säga. Ibland sa hon ”Kan du inte göra mig en tjänst och dö så jag slipper dig”. Värst var det att han inte längre kunde hålla tätt. Det var så förnedrande och ibland lät Kerstin honom ligga i nedbajsade blöjor så länge att det frätte hål på huden.

Jan-Olof vill flytta till ett äldreboende. Trots att han är rädd för vad Kerstin kommer göra, vågar han sig på att berätta för distriktsköterskan när hon kommer förbi för att lägga om hans sår. Nu ska Jan-Olof kanske få flytta. Själv utan Kerstin. Till en början ska han få komma till ett korttidsboende för utredning. Jan-Olof känner sig lättad men är orolig för hur Kerstin ska ha det själv.

Leyla, 77

Hon har svårt att minnas när våldet började. Kanske var det när de fick sitt första barn eller var det innan? Hon minns inte längre. Det är många saker som hon glömmer bort nu förtiden. Santos har gått bort för flera år sedan men ibland får Leyla för sig att han fortfarande sitter i fåtöljen med sträng blick. Leyla skyndar sig allt hon kan för att få klart maten innan han blir så arg att han kommer ut med käppen och drämmer den i ryggen på henne som han brukar. När hon går in i vardagsrummet blir hon alltid lika förvånad när fåtöljen är tom men sedan brukar hon minnas att han gått bort. Då blir hon ledsen och lättad på samma gång.

Det är bara hemtjänsten som besöker henne numera. Hennes dotter och son slutade att hälsa på efter den gången när de efter många övertalningsförsök fått henne att lova att flytta ifrån Santos. Sonen hade fixat en lägenhet åt henne och dottern var gravid och hade sagt att hon aldrig skulle låta sitt barn vara hos Leyla i fall hon stannade hos Santos. Leyla hade ångrat sig i sista sekund. Hon var rädd att allt skulle bli värre, att Santos skulle hitta henne och hålla det han lovade; att hon skulle dö i fall hon lämnade honom. Och hon var också rädd att Santos inte skulle klara sig utan henne. Barnen blev så besvikna att de slutade att komma över helt. En gång hade Leyla åkt till sin dotter och hälsat på sitt barnbarn men Santos var inte välkommen så hon hade fått äta upp det efteråt. Hon har fortfarande värk i fingrarna som han hade dragit ur led den gången.


Det är ensamt för Leyla nu, utan barnen och utan Santos. Hon glömmer saker, som vart brödet finns och hur man sätter på spisen men aldrig Santos svarta blick och skräcken som hon kände.

Lisa, 26

Han var allt det som mitt föregående ex inte var och pratade om allt det som jag saknade i min förra relation. Till en början var han den charmigaste och gulligaste killen du kan tänka dig. Komplimanger och presenter regnade! Sedan kom de tragiska berättelserna om hans barndom, fruktansvärda saker. Jag tyckte så synd om honom. Han vaggade mig in i sin sjuka värld, jag såg till en början inte vad som hände. Han påpekade elakt allt jag gjorde och jag försökte förändra.

Han krävde och jag gav. Han manipulerade och jag föll. Jag gick på äggskal för att inte uppröra honom. Jag ville lämna och han blev aggressiv, kastade saker på mig, knuffades och hotade.

En dag fick jag ett samtal från förskolan som berättade att han hade hämtat min dotter efter lunchen, jag åkte hem och hittade dom lekandes i hennes rum. Han sa: ”ser du vilken makt jag har över dig? Hon och jag är din svaga punkt, vi kontrollerar allt.” Jag insåg att jag måste bort från det här. Dagen efter när han hade åkt till jobbet packade jag ihop våra saker, min vän och föräldrar kom och vi fick bo hos mina föräldrar. Jag lämnade och det kunde han inte acceptera, ingen lämnar honom. Hoten från honom fortsatte. Han skulle se till att jag får lida och han sa att han gärna skulle sitta livstid för att fullfölja det. Jag polisanmälde, fick beviljat kontaktförbud och sekretessmarkering. Utredningen är fortfarande pågående. Det han inte tagit är min kämparvilja, kärlek till livet och tro på mig själv. Idag pluggar jag till förskollärare och kämpar varje dag för att bygga upp ett nytt liv för oss. Jag är orolig varje dag och hans nedvärderande ord ekar i mitt huvud. Det kommer att ta tid men jag ska kämpa för att läka och få tillbaka glädje och tilltro till livet igen.

Marcus, 38

Marcus var 27 år när han träffade Simon. Vackra Simon som jobbade i baren på klubben. Marcus kunde knappt tro att det var sant när Simon visade intresse för honom. Första åren hade varit fantastiska. De reste i Asien, åkte skidor i Åre och gick på oändliga fester och bröllop. Simon var alltid festernas mittpunkt. Marcus kände sig som en grå mus bredvid Simon men det gjorde honom inget.

Efter ett tag började Simon kommentera Marcus utseende: ”Du är söt, men du har ingen jävla klädsmak” eller ”vad tjock du ser ut i den där tröjan”. Sådana små saker. Även om Marcus blev sårad sa han ingenting. Simon började störa sig mer och mer på Marcus. ”Var inte så jävla tråkig” sa han; ”du ska vara tacksam att du har mig som står ut med dig”. Ibland protesterade Marcus, berättade att han blev ledsen. Simon viftade alltid bort det och sa att han inte menade något, att Marcus var så förbannat känslig.

De flyttade ihop. Ett par gånger hände det att Simon inte kom hem på hela natten. Det var när Marcus konfronterade honom som Simon slog första gången. Det var ingen örfil utan ett hårt knytnävslag. Efteråt grät Simon och ångrade sig. Marcus tröstade Simon och kände sig dum. Nu har det hänt så många gånger att Marcus inte längre kan hålla räkningen. Simon säger knappt förlåt längre. Efter att han har slagit vill Simon alltid ha sex. Marcus vågar inte säga nej fast han känner sig äcklad. Nu orkar Marcus inte längre. Han orkar inte leva vidare i det här. Han vågar inte berätta för någon av deras kompisar, för vem ska tro honom? Vem ska tro att Simon, den schysstaste snubben i världen, kan vara en person som slår? Marcus ringer till Kvinnofridslinjen, fastän han är man. Han vet inte vad han kan göra annars. Där berättar han sin historia för första gången och får hjälp.

Maya, 17

Jag var i en relation i cirka 2 år med en kille som våldtog mig och skadade mig. Detta ärrade mig såklart rätt igenom och jag hade svårt att prata med vuxna om det för att dom ofta förminskar saker och sopar bort det, som om det inte var på riktigt för att man inte är vuxen? Jag blev alltid ifrågasatt tills dom såg bevisen och dom undrade alltid “om det verkligen hänt?". Jag hade såklart fysiska och psykiska skador långt långt efter förhållandet men det var skadan tvivlande vuxna som satte djupa spår i mig. För det gör så jävla ont att bli tvivlad på.

Mi, 8

När Mi var åtta år förstod han att andra barn inte hade pappor som bestämde allt och slogs. Det var när hans lärare berättade om barns rättigheter. Mi hade alltid en klump i magen när han var i skolan för han var orolig för sin mamma. Ofta kunde han inte koncentrera sig på lektionerna och fick många tillsägelser av både lärare och kamrater. Mi gick alltid direkt hem från skolan för han var tvungen att titta så mamma var okej. Ibland hittade han mamma gråtande.

Det var på kvällarna det var som värst. Då kunde han höra pappa skrika och säga dumma saker till mamma. Ibland sprang han dit och några gånger hade han gått emellan när pappa hade slagit mamma. Då hade det hänt att han också hade fått en smäll och då hade han fått vara hemma från skolan.

En dag när han kom hem hade mamma packat två stora väskor. Pappa var på jobbet och två tanter kom med bil och hämtade dem. De kom till ett litet hus där de fick bo med andra mammor och barn som också hade pappor som inte var snälla. Mi fick prata med en tant om det han hade varit med om hemma och också med de andra barnen i en grupp. Det kändes skönt och det oroliga blev mindre oroligt. Mi fick börja i en annan skola och saknade sina gamla kompisar och pappa ibland. Efter ganska lång tid fick han och mamma flytta till en annan lägenhet.